THE MASK YOU LIVE IN

Finns på Netflix

Du gör det för att det är det du kan.

Det är en mening jag ofta säger till mina klienter. Under resans gång blir man mer och mer medveten om sina automatiska tankar, tankefällor, känslor och beteenden. Den kända triaden blir ens verklighet. I samband med att man börjar arbeta med sig själv kommer många frågeställningar, de flesta riktar sig mot att klienten i sig är fel, gör misstag, inte kommer någonstans, går milslångt bakåt i deras utveckling. Enligt mig har jag aldrig mött en klient som inte går framåt i sin process likväl som jag aldrig har mött en klient som inte har alldeles för höga krav på sig själv. Vad är det som gör att vi ställer dessa krav på oss, hur kommer det sig att vi inte kan vara ärliga med oss själva eller andra, varför är det viktigt att upprätthålla en fasad och fastna i dessa mönster. Ja det finns flera olika delar i det. Bland annat

  • Sociala arvet
  • Uppväxten
  • Umgängeskretsen
  • Skolmiljö
  • Arbetsmiljö
  • Samhället
  • Yttre faktorer

för att nämna några. Vad gör vi dels med oss själva men även våra barn, medmänniskor, familj och kollegor? Visste du att vi har över 800 känslor. 800, det är en hel del, kan du komma på 20 stycken utan att behöva begrunda dem? Trots detta stora register använder vi oss som oftast av de grundläggande och de som är nära till hands. Hur ofta säger du att du är arg, när du egentligen är besviken, trött, uttömd, rädd, less, frustrerad? Det innebär att vi använder oss av sekundära tankar och därmed minskar även våra känsloregister.

Anledningen till att vi är instängda i våra tankar och känslor som i sin tur leder till beteendet beror på att vi redan som barn fick lära oss vad som var OK och inte. Exempel, du ramlar från cykeln och det gör riktigt ont, du möts av en vuxen som säger ”det gick bra”, redan där har du fått till dig att dina känslor är fel, för den andra personen har egentligen ingen aning om hur ont det gör för dig. En annan klassiker kan vara den tydliga skillnaden man gör på pojkar och flickor, även om jag kan uppleva att den sakta men säkert blir bättre. Varför tvingas våra söner in i en miljö där de ska vara avstängda maskiner för att de inte ska visa sig sårbar, sårbarhet är bland de finaste vi har.

Växer man upp i en miljö där man inte pratar känslor, då är det inte konstigt att man i vuxen ålder inte kan uttrycka dem eller ens vet vad det är man känner. Ändock blir man förvånad över att barn slåss, att kriminella har en skyddsmur som är enorm, men om man ser till helheten är det inte konstigt. Man tar till den ”mask” man tror sig behöva ha för att vara rätt.

Det farliga med den samhällsnorm som yttrar sig och som har funnits med länge är att de som är känsliga i grunden får slita ont, att stänga in känslor, visa sig stark, använda ilska som uttryck för sorg skapar en enda stor tryckkokare, en tryckkokare som tillslut kommer explodera, en känsloexplosion. Som denna individ ska behöva stå i enbart för att den inte fick rätt förutsättningar.

Se filmen, begrunda och fråga dig själv, hur är du som person gentemot andra och vilka känslor ligger i din tryckkokare och väntar på att få uttrycka sig?

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *